Efter regnet

Världen blir alltid så dramatisk efter en hastig och kraftfull regnskur...

Flower Power i mitt blomsterträsk

Urskog, mossa och våtmarker

Sakleteriet

Jag har bott i Eskilstuna i över tre år nu.

Jag har gått förbi den där skattkistan, det där magiska rummet, det där.... ack, jag saknar ord! Men jag har gått förbi Sakleteriet hundratals gånger. Och inte sett det. Hur? Hur kunde det ske?

Sakleteriet är ett mellanting mellan loppis och en antikaffär. Men dessa ord räcker inte att förklara, inte ens i grova drag. Att kliva genom dörren är som att kliva in i en sagovärld. Sådant älskar jag lika mycket såsom jag älskar paljettprydda klänningar, speglar i tunga guldramar och gamla parfymflaskor. Tomma men med en svag, kvardröjande doft...

Sakleteriet ligger på Careliigatan 7 b.

Minnen från minnet

Varje gång jag har tittat på klockan kände jag att någon hade stulit min tid. Klockan var minst två timmar mer än jag trodde. Så har det varit hela dagen. Timmarna bara försvann ifrån mig. De kanske gömde sig någonstans mellan tyghögarna och soffkuddarna? Nu, när natten har lagt sig över min plats på jorden, har tiden saktat ner lite. En tyst och lite vemodig natt. På sitt lilla speciella sätt...

Jag har hittat ett gammalt USB-minne fullt med bilder. Bilderna är från en tid som har passerat mitt liv för länge sedan. Mitt gamla vardagsrum, galen i vatten Sara, mina underbara katter och jag i riktigt snygga kläder :) Jag kan inte låta bli att le när alla dessa minnen kommer till mig ikväll.

Teamwork

Magnus städade bilen. Djuren höll ett öga på honom och såg till att han inte slarvade. Om sanningen ska fram så var hunden Nosan villig att hjälpa till med städningen på ett mer praktiskt sätt men katten protesterade. Så lågt hade hon nämligen inte fallit än...

När man inte vet

När man inte vet vem man är då kan man kalla det för taskigt läge. Hur ska man då vara sig själv när man hela tiden upplever att man spelar en roll. Man försöker anpassa sig till olika livssituationer, olika människor och deras förväntningar. Till slut har man anpassat sig så pass mycket att man inte vet längre vad som är vad. Eller ska det kanske vara så här? Att man bestämmer sig att för att spela en viss roll och så kör man hårt på det?

Jag tappade mycket av min identitiet efter att jag hade sagt upp mig från mitt arbete. Jag var en duktig och kreativ pedagog. Det visste jag och det gav mig styrka. Jag utvecklades. Sedan sa jag upp mig i hoppet om att jag skulle kunna starta egen verksamhet. Men det blev inte som jag hade tänkt mig, orken och engagemanget tog sina väskor och åkte på väldigt lång semester. Efter ett tag började frågor som är det verkligen det jag vill? Vill jag verkligen driva min sagoverkstad? Vill jag verkligen skriva den där berömda romanen? Vill jag verkligen vara den jag trodde att jag ville vara? Utan orken och engagemanget kom tvekan oftare och oftare på besök.

Idag tittar jag på mig själv i spegel och frågar mig vem jag egentligen är. Vad vill jag göra när jag blir stor? Det är kanske för sent att tänka sådana frågor? Men jag kan inte låta bli. Det känns att livet är som en buss. Dörrarna öppnas och visa kliver på med andra stiger av. Jag minns inte om jag var den som steg på eller klev av men jag har i alla fall fått min fot i kläm mellan dörrarna. De stängdes innan jag hann med. Och nu åker den där bussen och släpar mig bakom sig. Jag följer med men utan någon egen vilja. Jag bara hänger där och låter bussen slänga mig hit och dit.

Det sägs att man inte kan stoppa folk i olika fack, att man inte kan sätta etiketter på människor men tro mig... Jag vill bli stoppad i ett fack men! Men jag vill få välja facket själv. Faktiskt. Och etiketten som ska sättas på mig vill jag också designa själv.

Jag önskar att jag kunde hyra en stuga på en liten öde ö och tillbringa där ett år. Utan varken internet, telefon eller tv. Utan några som helst intryck utifrån. En form av retreat. För att förstå vem jag är. Så där på riktigt.

Mellan himmel och hav